äh, jag menar vaffan: Tillbaka!

Nu är man tillbaka i Linköping efter en turné på kontinenten! Riktigt nice var det må jag säga och massor med berg och sånt har man sett och bestigit. På cykel. Ska sägas.

Skriver lite och lägger ut lite bilder och några pulskurvor. Frankrike bodde vi i orten Moutiers som ligger djupt inne i alperna, ca 3 mil sydost om Alberville. Massor med berg utanför dörren. Suuuper! (Med tysk dialekt, det blir mycket roligare så). Cyklade Courchevel, Col de la Madeleine, Iseran och La Plange. Isern var både tuffast och vackrast måste jag säga. Tuffast på grund av distansen och till viss del pga höjden, 2770 meter. Något högre än tomtabacken, belive it or not. Såg en etapp i touren också. Tempot i Annecy. Sköj må sägas. Mycket mycket folk utanför Astana-bussen redan på morgonen. Lance såg trött ut när han passerade. Gustav och Fabbe såg snabba ut. Abbe likaså.

Överlag gick det mesta i frankrike, och överlag också för den delen, utan missöden. Men pulsen skenade när vi kom ner från La Plange. Hittade en stor asfaltsyta där bussar parkerar på vintern där vi ställde bilen. Alles gut! Skönt, här står bilen bra tänktes. Tji fick jag. När jag kom ner från berget hade en hel jävla cirkus intagit ytan! De hade parkerat in massor med bilar i utkanterna, och jag hann få halvpanik... Kastade mig in mellan lastbilar och insåg att de varit hyggliga och lämnat en lite lucka där jag kunde få ut bilen! Kastade in cykeln i bilen, och sen ut förbi arga cirkus-arbetare fortfarande iförd hjälm, glasögon, Lycra och cykelskor! Damn. Det var nära.

Sen bar det av till Italien med starka kontraster längs vägen. Vi åkte tidigt och passerade över Col de Petit St Bernard (där touren passerade i år). Sånt underbart lugn, fint ljus och härlig luft. Även vacker utsikt mot Mt Blanc. Sedan åkte vi sydost, ner mot Milano... Fyyy fan vad mycket bilar. OCh närmast fullständig avsaknad av skyltar vart vi skulle. Plus att rutan inte gick upp efter att passerat en vägtull. Något irriterad och stressad ska erkännas. Men fram till Bormio kom vi. Trots allt. Bormio var väldigt vackert. Och så. Cyklade Mortirolo första dagen. Tänkte det var bättre att ta tjuren vid hornen. Och vilken jävla tjur sen! Tänk er 12 km klevaliden! På riktigt. Genomsnittslutning på 10,5 % där de första och sista 2-3 km "bara" var 7-8 %. Så i mitten låg snittet på ca 13 % i 6 km! Heeeelt sjukt. Nästan alla andra, vilket inte var många f.ö. , körde MTB upp. Jag hade 39x25. Inte att rekommenderas. Läste någonstans att Lance körde upp på träning med 39x27 tyckte det var ett fruktansvärt berg.. Å andra sidan körde Pantani upp på 39x22 och fullständigt krossade alla andra... Han hade en 24:a på men växlarna krånglade i botten så det fick bli 22...

Sedan körde vi upp till Stelvio där det var massor med folk. Väldigt vackert berg och kanon att cykla. Gavia var även det fint och sådär, men när vi körde upp var det 7 grader och ösregn! Kan säga att det var kallt på 2652 meters höjd... Kastade mig in i en värmestuga och förskte torka lite kläder, men när jag kom ut var det lika kallt.... Skakade i hela kroppen på vägen ner, i alldeles för lite kläder. Kunde knappt bromsa. Aaaaaaah! När vi kom ner träffade vi paret som ägde hotellet, fö mycket trevliga (Hotel Meuble Cima Bianca som kan rekommenderas), och vi betättade att vi kört Gavia. damn, sa de... In this weateher, Normally better in afternoon, lyckades de få ur sig... Jaha, då vet man det till nästa gång... Men de var impade i alla fall. Sista dagen körde vi upp till ett berg som heter Passo Foscagla, vägen mot Bormio. Fin väg, ganska mycket trafik.

Sen blev det hemfärd. Åkte bl.a. genom en tunnel där man körde upp bilen på ett tåg! Coolt. Annars var det löjligt mycket trafik och vägbyggen i jävla Tyskland.

Överlag, en bra resa! Nedan följer några bilder och pulsfiler!